13:00 | mars 2, 2018 | Alexandra Bring
Sitter här i vår sjukhussäng på Neonatalavdelningen. På mitt bröst ligger världens finaste tjej. Efter en natt av helt ok sömn blir dagens största bedrift utöver hennes rutiner att försöka sammanfatta förlossningen. Jag älskar att läsa andras och därför vill jag skriva min medan känslan är så färsk som nu!
I måndags förra veckan fick jag en liten blödning. Jag ringde in till bb som sa att jag förmodligen spräckt ett blodkärl när jag tränat. Jag försökte att vara cool och under veckan som gick började jag få en konstig känsla. Jag tvingade min kille att packa sin bb-väska. Min hade varit packad sen någon vecka. Jag tvättade till och med hans kläder och la fram dom för att det stressade mig att han inte var redo, och jag hade en känsla av att hon skulle komma tidigt vilket jag haft länge. På lördagen låg jag i soffan hela dagen eftersom jag hade molvärk, och skippade träningen. Den försvann inte med alvedon och på söndagen var jag mycket piggare (vi båda sov så sjukt bra den natten) och jag tänkte att lite träning borde kunna göra susen mot magontet.
Sitting here in our hospital bed at the Neonatal Department. On my chest lies the world’s most beautiful girl. After a night of completely ok sleep, today’s biggest mission will be, in addition to her routines, to try to summarize the childbirth. I love reading others and therefore I want to write mine while the feeling is as fresh as now!
On Monday last week I got a little bleeding. I called to the maternity ward who said I probably broke a blood vessel when I was working out. I tried to be cool and during the week that went I began to get a weird feeling. I forced my guy to pack his bag. Mine had been packed since a week. I even washed his clothes and gave them to him because I was stressed that he was not ready, and I felt she would come early, which I had for a long time. On Saturday I was on the couch all day because I had a some stomach pain and skipped the gym sessiin. It did not disappear with pain releif and on Sunday it felt a lot better (we both slept so good that night) and I thought that some exercise should be able to cure the stomach pains.
The last bump picture at home!
15.30: Jag jobbade, åt lunch, tvättade håret och tog bilden ovanför, plockade lite hemma och en halvtimme innan vi skulle till gymmet satt jag i sängen för att ladda upp vår podd. Sen kände jag bara en fors med vatten som kom, och jag försökte intala mig själv att det var lugnt. Jag ropade på min kille att det rinner ur mig, och han fattade ingenting. Jag var väldigt lugn så jag tror inte att han förstod riktigt vad som hände. Han sa i alla fall att jag skulle ringa BB vilket jag gjorde. Hon undrade om jag kanske var kissnödig, och jag sa att om jag kissade på mig precis kommer jag vara väldigt glad för att det är det, haha! Hon bad mig i alla fall att komma in och ta med en binda/liknande så att dom kunde kolla om det var fostervatten.
Jag ringde till Victoria och sa vad som hände. Hon frågade om vi ville låna bilen, jag sa att det inte behövdes. Sen la vi på och min kille undrade varför jag sa nej, och jag messade Vickan som skrev att dom redan var påväg för att köra oss <3
Jag sa åt min kille att ta ut Loki eftersom jag inte visste vad som skulle hända. Fick sån beslutsångest ifall vi skulle ta med oss bb-väskan eller om det bara skulle vara pinsamt att komma med värsta resväskan om dom skulle skicka hem oss. Men efter att ha blött genom två handdukar kände jag att det var bäst att ta med dom i alla fall. Började skratta när jag såg Loki helt orolig i hallen, min kille glömde bort att ta av honom kopplet och stod istället och rollade sin keps(?!). Jag undrade vad han gjorde och han visste inte riktigt själv, obs det var inte ens den kepsen han hade på sig sen haha! Han gick även iväg med alla våra pantburkar och lämnade för hemlösa. Som vi brukar göra, men kanske inte det man själv tänkte på just då?
15.30 I worked, had lunch, washed my hair and took the picture above, cleaned a little home and half an hour before we went to the gym, I sat in bed to upload our podd. Then I only felt a lot of water coming, and I tried to tell myself to be calm. I shouted at my guy that it was pouring out of me, and he was so confused. I was very calm so I do not think he really understood what happened. He said at least that I would call BB as I did. She wondered if I might been peeing, and I said if this was me peeing myself, I’ll be very happy that it is, haha! But, she asked me to come in and bring something so that they could check if it was foster water.
I called Victoria and said what happened. She asked if we wanted to borrow the car, I said it was not needed. Then we went on and my guy wondered why I said no, and I texted Vickan who wrote that they were already on their way to drive us <3
I told my boy to take Loki out for his walk because I did not know what would happen. I had to make a decision if we were to bring the bags or not, it would be embarrassing to bring the suitcase and being sent home. However, after being wet through two towels, I felt that it was best to bring them in any case. Started laughing when I saw Loki completely worried in the hall, my guy forgot to take his leash off and instead cleaned his cap out of hairs (?!). I wondered what he was doing and he did not really know himself, because it was not even the cap he chose to wear haha! He also went away with all our mortgage cans and left for homeless people. As we usually do, but maybe not what you normally would think about right then?
My feeling when I arrived after measuring the babys heart.
16.30 Ungefär var vi utanför BB. Jag hade fortfarande ont i magen men inte superont, så jag tänkte inte alls att jag skulle föda barn samma dag. Jag var lite arg att vattnet hade gått, tänkte att jag skulle få ligga inne på sjukhuset fram tills april för att hålla henne inne, så typiskt tänkte jag. Vi lämnar kvar väskorna i bilen med Vickan & Erik och går in till mottagningen. På väg ut från bilen, istället för ”lycka till” skriker Vickan ”HAHAHA du är helt blöt i röven”. Jag ryckte på axlarna och skrattade lite. När vi kommer in till receptionen möts vi av en kvinna som instruerar mig i att lämna urinprov och topsa för att vi ska kunna kolla om jag har någon infektion. Jag får sedan sitta i ett rum och vänta. Jag börjar få mer ont i magen än innan men fortfarande hanterbart. Hon kommer in och kollar på den blöta fläcken under mig och konstaterar att det inte är några frågetecken, mitt vatten har gått. Hon frågar hur ont jag har, jag svarar kanske 5? Eftersom att jag fortfarande levde lite i förnekelse förstod jag inte riktigt att jag hade ”riktiga värkar” nu även om det var mer tydligt att dom kom och gick än att det var en konstant molande värk som det var innan. Sköterskan undersöker mig och det visar sig att jag är öppen 3 cm. Roligt att jag innan ursäktat mig till min kille för att jag klagade över min smärta. Fas 1 avklarad. Får Bricanyl för att lugna livmodern och kanske lyckas få stopp på förlossningen. Det var väldigt skönt och jag hade inte alls ont längre. Vi frågar om vi ska ta in väskorna, hon säger att oavsett kommer vi inte få åka hem och min kille går ut för att hämta dom.
16.30 About now we were outside BB. I still had pain in my stomach but not super much, so I did not think I should have children the same day. I was a little angry that the water had broke, thought I’d stay in the hospital until April to hold her in, so typically, I thought. We left the bags in the car with Vickan & Erik and entering the reception. On the way out of the car, instead of a ”good luck,” Vickan shouts ”HAHAHA, you’re completely wet in the ass.” I shrugged my shoulders and laughed a little. When we got into the reception we meet a woman who instructs me to leave urine tests and tops to check if I have any infection. I’ll then gets in to a room and just waits. I’m getting more pain in my stomach than before but still manageable. She comes in looking at the wet stain below me and finds that there are no question marks, my water has broke. She asks how much pain I have, I may answer 5? Because I still lived a bit in denial, I did not really understand that I had ”real aches” now, even though it was more clear that they came and went than it was a constant blurred pain as before. The nurse controls me and it turns out I’m open 3 cm. Funny that I apologized to my guy before complaining about my pain. Phase 1 completed. Bricanyl is given to calm the uterus and may be able to stop the childbirth. It was very nice and I did not feel anything at all. We ask if we are going to get the bags, she says that, regardless we will not go home and my guy goes out to pick them up.
Very confused and still not in pain so I took some selfies.
17:30 Vi flyttas upp till förlossningen. Innan dom såg att jag var öppen hade dom sagt att vi kanske skulle behöva byta sjukhus eftersom neonatalavdelningen var full, men det ändrades nu och vi skulle få stanna på BB Stockholm. Skönt! Vi träffar vår barnmorska. Det är fortfarande väldigt oklart om det kommer bli förlossning idag eller inte. Jag får lite penicillin, kortisonspruta i benet etc. Jag berättar att jag inte har hunnit skriva förlossningsbrev, men att mitt enda önskemål är att jag får all bedövning man kan få (inkl epidural).
17.30 We are moved up to the maternity ward floor. Before they told us that I was open they had said that we might need to change hospitals because the neonatal department was full, but it changed now and we should stay at BB Stockholm. Phew! We met our midwife. It is still very unclear whether there will be birth today or not. I get a little penicillin, cortisone syringe in my leg, etc. I told her that I have not yet written a letter of birth wishes, but my only wish is that I get all the anesthesia you can get (including epidural).
18.00 Nu börjar värkarna bli mer påtagliga och jag frågar om det är okej att börja med något för att hjälpa det. Hon räknar upp alla alternativ, jag överväger att börja med att bada men hon skulle kolla om det fanns tillgängligt. Jag bestämmer mig då att börja köra igång med lustgas för att få in tekniken. Nu börjar jag få ont. På skalan säger jag nu 7. Jag har lite problem att tajma med lustgasen men det går bättre och bättre. Jag har fortfarande dropp med penicillin och sitter på golvet vid ställningen.
18.00 Now the pain starts to become more apparent and I ask if it’s okay to start with something to help. She tells me all the options, I’m considering starting to bathe but she had to check to see if it was available. I then decide to start with the nitrous oxide to get it work well. Now I’m in more pain. On the scale, I say now it’s 7. I have some trouble taking the nitrous oxide, but it goes better and better. I still have a penicillin in my arm and I’m sitting on the floor next
to the stand.
Not in the mood for selfies anymore…
18.15 Nu börjar jag ha riktigt ont. Jag kan inte sitta stilla pga det gör så ont. Lustgasen hjälper men inte tillräckligt. Jag ber om Epidural. Det beställs. Jag säger också att jag ändrar mig, nu är det 7. Innan var det bara 6 om det här är nästa steg.
18.15 Now I’m getting a lot of pains. I can not sit still because it hurts so badly. However, the nitrous oxide does not help enough. I ask for Epidural. It is ordered. I also say that I am changing my mind, now it is 7. Before it was only 6 if this is the next step.
18.25 Här tänkte jag, hur fan kan folk säga att dom först kände ”var det inte värre än det här” och ”det är så skönt när man kan prata mellan dom” med sina värkar, och hur ska jag klara av mer smärta än det här? Det behövde jag inte. För nu så kände jag ett sånt tryck. Jag känner det där bajstrycket nu sa jag. Barnmorskan undersökte mig och stelnar till. Alexandra, du är 10 cm öppen. Jag känner bebisens huvud. Du ska föda barn nu. Min epidural avbeställs. Min tanke: Va? Ska jag föda? Hur hände det här ens. Jag blir väldigt chockad och min kille lugnar mig, han säger att allt kommer att gå bra och att jag inte ska oroa mig. Han håller på att dö på insidan men ger mig lugn.
18.25 Here, I thought, how the f– can people say they first felt ”I thought it would be worse than this” and ”it’s so nice to talk between them” with their aches and how do I manage more pain than this? I did not need to. Because now, I felt such a pressure. I feel that poop pressure, I said. The midwife controlled me and freezed. Alexandra, you’re 10 cm open. I feel the baby’s head. You are going to give birth now. My epidural is canceled. My thought: what? Should I give birth? How did this happen? I get very shocked and my guy calms me, he says everything will be fine and I should not worry. He is dying on the inside but makes me calm.
”You will give birth now.”
18.35 Nu står jag på alla fyra i sängen. Vill först spänna ihop mina ben av reflex men barnmorskan ber mig vara tung och låta kroppen göra sitt. Jag lyssnar och hjälper kroppen. Min kille assisterar mig med lustgas under tiden och peppar mig. Jag är helt inne i mig själv och inget annat existerar. Nu kommer krystningsvärkarna. Jag brölar som ett djur, i efterhand tycker jag synd om dom blivande mammorna i rummen bredvid för jag skrek som jag aldrig har gjort. In i lustgasmasken. Barnmorskan håller emot med handdukar och på den fjärde krystningsvärken (tror jag) trycker jag allt jag kan tillsammans med kroppen och spyr samtidigt in i lustgasmasken (hoppas Vickan får föda i samma sal haha) medan hon kommer ut.
18.35 Now I’m on all four in the bed. First I want to pull my legs together with reflexes but my midwife asks me to be heavy and let the body do the work. I listen and helps the body. My guy assists me with nitrous oxide in the meantime and nice words. I am completely in myself and nothing else exists. Now comes the bear down part. I roar like an animal, afterwards I feel sorry for the future mothers in the rooms next door because I screamed as I have never done. Into the nitrous mask. The midwife holds up with towels and on the fourth one (I think), I push all I can with the body and pukes at the same time into the nitrous mask (hoping Vickan will have the same room haha) as she gets out.
18.53 Lou kommer till världen. 2086 g och 43 cm. Den längsta sekunden i mitt liv och sen kommer det: skriket. Dom hjälper mig att få fram henne upp på mitt bröst. Jag sätter mig ner och hör henne. Jag är fortfarande i chock över att det blev en förlossning men väldigt tacksam att hon verkar må bra. Jag tittar ner på henne och det första jag säger är ”oj, vad långt huvud hon har” vilket dom tydligen kan få när dom just kommit ut. Hennes pappa klipper navelsträngen och sen får han rullas iväg med henne på bröstet eftersom hon är prematur och måste kollas av läkarna på Neonatal. Även fast det känns jobbigt att hon åker så är jag så glad att hennes första minuter i livet är hos hennes pappa. Jag känner mig så trygg i det ögonblicket och jag älskar honom mer än någonsin. Finaste pappan.
18.53 Lou is coming to the world. 2086 g and 43 cm. The longest second of my life and then it comes: the scream. They help me get her up on my chest. I sat down and listened to her. I’m still shocking that it was a birth, but very grateful that she seems to feel well. I look down on her and the first thing I say is ”oh, such a long head she has” which they can clearly have when they’ve just come out. Her dad cuts the umbilical cord and then he’s being rolled away with her on his chest because she is premature and must be checked by the doctors at Neonatal. Even though it feels hard that she goes, I’m so happy that her first minutes of life are with her dad. I feel so confident at the moment and I love him more than ever. Best daddy.
Minutes after being birth, on daddys chest <3
Jag ligger kvar på sängen och får hjälp att trycka ut moderkakan. Den ville inte ut och jag ville bara åka till min familj. Det gjorde ont men tillslut fick dom ut den. Efter att ha blivit undersökt och fått sys några stygn får jag äntligen rullas ner till min familj. Nu fick jag äntligen se henne och känna henne. Här kommer tårarna och jag börjar förstå att vår älskade lilla dotter är här. Så fin hon är. Den sekunden fylldes jag av en känsla jag aldrig någonsin upplevt och det är precis samma känsla jag känner just nu när hon ligger här på mitt bröst. Det viktigaste i mitt liv är hon, den lilla 2 kg flickan som är så stark men samtidigt skör. Henne ska jag göra allt för tills jag dör. Jag önskar att du hade haft lite mer tålamod Lou, men samtidigt är jag glad för varje dag du fyller våra liv med <3
I’m lying on the bed and getting help pushing out the placenta. It did not let go and I just wanted to go to my family. It hurt but eventually they got it out. After being examined and getting some stitches, I can finally be rolled down to my family. Now, at last, I got to see her and feel her. Here comes the tears and I start to understand that our beloved little daughter is here. How beautiful she is. That second I was filled with a feeling I’ve never ever experienced and it’s just the same feeling I feel right now when she is lying on my chest. The most important thing in my life is her, the little 2kg girl who is so strong but at the same time so fragile. She will be everything to me until I die. I wish you had a little more patience Lou, but at the same time I’m glad every day you’re in our lives <3
Our first proper meeting. And my moment with her. <3
Welcome Lou Nadia. 2018-02-25. A few minutes after being born.
