DET HÄR MED ATT VARA MAMMA

Igår la jag ut en bild och skrev ”det är du som gav mig liv, inte tvärtom” och fick ett DM av en tjej som önskade att hon kände så, men kände att allt var väldigt tufft med sin 3-månaders. Att bli mamma är en stor omställning för många. Jag tror att det hjälpte mig mycket att jag skalade ner allt inför Lous ankomst och skillnaderna blev såklart stora, men inte SÅ stora. För min del har jag inte känt att jag ”offrat” något, kanske pga mitt liv var så tråkigt innan? Haha. MEN det var mycket tuffare i början. Sömnen, rutinerna och allt annat som fattades. Jag personligen tycker att det bara blir enklare och enklare trots att det är mer krävande nu fast på ett annat sätt. Tidigare var allt nytt och ovant, en stress fanns som inte finns idag. Nu går tiden åt att jaga Lou istället för att försöka förstå hur hon fungerar. Att lära känna sin bebis tar ju tid och relationen växer fram precis som med alla andra relationer. I början var det kärleken till att ha blivit mamma som kändes starkast, men nu är det kärleken för personen som växer fram och jag tycker den känslan är enklare att ta på. Såklart har alla tuffa perioder och dagar, och ibland som t ex på flyget har jag svårt att skratta bort det tuffa men jag tror att det hjälper mycket att försöka se det komiska i att hon vaknar kl 03 för att inte vilja somna om även fast det känns långt borta.

Jag försöker också njuta av stunderna istället för att räkna ner tiden till att hon ska sova igen (vilket jag gör vissa dagar haha) eftersom det är lätt hänt att man tänker att saker blir bättre sen osv. Men vips, har det snart gått ett år och då är jag tacksam att jag försökt ta vara på många stunder. Vissa har såklart det tuffare än andra, men att försöka förmedla lugn och kärlek tror jag kan hjälpa barnet mer än man tror. Jag lyssnade på en podcast med en herre med judisk ursprung som var en bebis under förintelsen, och hans mamma hade ringt till barnläkaren för att han skrek hela tiden. Barnläkaren sa att han absolut kunde komma och undersöka hennes son, men att hon skulle veta att alla patienter han hade som hade judiskt ursprung hade exakt samma ”symptom” som han sa orsakades av mammornas stress pga det som hände. Det fick i alla fall mig att tänka mycket.

Men – för min del har det i alla fall bara blivit bättre! Jag har känt så ett tag nu men sen blir det bara ännu bättre. Mellan 4-5 månader var det tuffast för oss borträknat prematurtiden i början. Då var hon väldigt missnöjd och kunde inte ta sig någonstans. Nu är hon mer självständig och inte lika frustrerad. Men för att normalisera tuffare dagar, kan ni inte berätta när ni haft det som jobbigast och vilken tid ni tyckt mest om?

33 reaktioner på “DET HÄR MED ATT VARA MAMMA”

  • Sanna skriver:

    Åh – det blir verkligen bättre!! Jag tyckte tre första månaderna var supertuffa! Dåligt med sömn, en tjej som konstant ville ammas och jag kände mig så låst. MEN jag tror faktiskt att det var omställningen och pressen som var det tuffa och just det här med att man räknar med en ovillkorlig kärlek som ska ta en med storm så fort man ser sitt barn. Jag kände absolut en stor kärlek men inte som jag föreställt mig. Första tiden hade jag nog valt min man före bebis (hemskt att säga) men nu kan jag säga att jag skulle välja min dotter framför allt i hela världen utan att blinka. Nu är hon 8 månader och sover sämre än någonsin men ändå känns det inte alls tufft längre, eller ja nästan aldrig hehe. Från att hon var kanske fem månader har jag känt ”nu är verkligen den bästa tiden” men sen blir hon lite större och då känner jag ”nu är verkligen bästa tiden”. De blir mer och mer barn och man får hela tiden en bättre kontakt. Finns inget som slår att höra sitt barns skratt, se deras malliga leende när de gör något nytt osv.
    Så för lite tröst till alla mammor som sitter med nyfödda bebisar och känner att det inte blivit som de hoppats -du är inte ensam! Det kommer bli bättre och bättre!

  • Emma skriver:

    Jag skulle säga att den jobbigaste perioden än så länge är nu vid 6 månader. Vid 2-4 kunde man mest sitta och mysa tillsammans och bara njuta på dagarna. Nu känns det som en mellan period där hon är för rastlös för att mysa och vill ligga och leka, och jag vill så klart vara med henne hela tiden och inte sitta vid telefonen när hon söker ögonkontakt men samtidigt går det inte riktigt att leka med henne då hon mest ligger och tuggar på saker. Känns så hemskt att tycka men de är ju ganska tråkigt och ogivande att sitta och titta på när hon tuggar på saker och inte riktigt går att göra något med, eller försöka sitta och prata med henne för det är bra för dom men inte får något svar riktigt. Men när jag springer runt och städar eller lagar mat och hon får hänga lite själv så får jag så klart dåligt samvete över det istället eftersom jag vill att hon ska känna att hon har mig där hela tiden

  • Maria Mroxx skriver:

    Tack för ditt ärliga inlägg. Håller helt med om den första tiden, den är så oviss. Och till tjejen du fått DM av – om hon läser dina kommentarer så vill jag säga att det blir bättre, på det sättet du förklarar med ålderns gång. I början är det svårt att förstå sig på bebisen men efter 5-6 mån blir det en annan tid. Det är som att de plötsligt slår om och man ser tecken på att bebisen börjar bli ett litet barn. Det är en enorm skillnad på en 3 månaders bebis och en 6 månaders. Håll ut alla där ute!! Jag kan slappna av och njuta så mycket mer nu än de första månaderna.
    Kraaaam!!

  • Madelen skriver:

    Väldigt kloka ord!
    Jag har en liten på 1månad o det är ju lite cirkus med sömn, bajs, mat o allt. Och även om man kan säga ett fult ord när man själv blir nerbajsad vid ett blöjbyte kl. 3 på natten så är det bäst o lättast att se det komiska i det.
    Det blir annorlunda, 1-2-3 så vill de inte vakna på morgonen o man får tjata för att få dem vilja umgås med oss istället haha…

  • Nina skriver:

    De tre första månaderna var jättetuffa. Vi fick ett kolikbarn, så det vart tufft med att ha ett ledset barn. Vi trodde ju vi gjorde alla fel och kände oss så otillräckliga när inget hjälpte. Sen kom en riktigt bra period 4-7 månader, ledsen bebis blev glad och det var så himla fint att se henne utvecklas (självklart är nätter etc aldrig lätt, men ibland får man tänka på det som faktiskt funkar istället. Vårt barn hade lätt för att träffa människor, gillade att åka vagn och älskade att börja äta mat). Men sen vart 8 månader tufft då seperationsfasen kom. Då vart det som en ny bebis en månad som vart orolig och ledsen igen. Förutom detta så är det helt underbart nu vid 1 års ålder. Det ändå som vi egentligen brottas med är att man självklart får lite dåligt samvete att vi inte ”aktiverar” henne hela tiden. Hon vill ju såååå mycket. Men tyvärr måste man ju laga mat och fixa etc, så hade önskat man hade fler armar. Och man är ingen hemsk föräldrar ifall man någon gång ibland längtar tills att barnet ska somna. Vissa dagar är tuffa och då behöver vi en paus för att orka vara grymma föräldrar igen när de vaknar.

  • Jennifer skriver:

    Hej! Har en son på snart 10 månader ? Jag kan verkligen relatera till att det bara blir bättre och bättre! Vi har periodvis haft det tufft, och kommer säkert ha det framöver också (vi vuxna har ju toppar och dalar i livet, så varför skulle inte en bebis också ha det liksom ?). Utvecklingsstegen har vi verkligen känt av här hemma med sömntrassel, gnäll, klängighet och stort närhetsbehov. Det där med frustration över att inte kunna ta sig framåt är en SÅ HÖG igenkänningsfaktor! Herregud vad arg, frustrerad och irriterad han kunde vara innan han tog sig framåt för egen maskin! Men, våran allra tuffaste period var från när han var 2-3 veckor gammal fram till han var 2,5 månad. Sonen var nämligen mjölkproteinallergiker och innan vi insåg detta och fick i ordning på det kantades våra dagar av magont, diarréer, stora sömnsvårigheter framförallt dagtid, slemmiga kaskadkräkningar (som nästan täppte till luftvägarna att jag några gånger fick hålla honom ”över knäet” och dunka honom i ryggen. FRUKTANSVÄRT FÖR EN NYBLIVEN MAMMA. Men tur att jag är sjuksköterska!). Och utöver detta ett otroligt hemskt humör emellanåt (tydligen ett av symptomen vid mjölkproteinallergi…). Vi valde att sluta amma och börja med mjölkfri ersättning. Det blev en helt ny bebis! Han sov och var nöjd och glad! Jag kunde äntligen njuta till fullo av att vara mammaledig. När han var 8 månader hade mjölkallergin äntligen försvunnit efter att vi testat mjölk flera gånger, men som tidigare resulterat i röda utslag på kroppen.

    Till er alla andra föräldrar där ute som går igenom en tuff period: DET BLIR BÄTTRE! ❤

  • Ida skriver:

    Min dotter är snart 8 månader. Och jag vill också säga att det blir bättre, även om jag vill slå alla som sa det till mig i början.
    Jag har alltid velat ha barn så jag var absolut inte beredd på att det skulle vara så stor omställning. Jag mår såå dåligt över att säga det nu men jag kände i princip ingenting för mitt barn i början. Allting va bara konstigt. Och jag skämma nästan för att säga det nu, för nu skulle jag dö för henne. Men just då hade jag behövt läsa om fler som kände så, fler som inte kände den där stora kärleken som alla pratar om.
    De tre första veckorna var värst för att amningen krånglade så mycket, men efter det och med ersättning så vände allting. Hon blev nöjd och jag hittade tillbaka till livet ungefär.
    Vi har ett väldigt enkelt barn, hon har sovit hela nätter sen hon var typ 3 månader och vi fick in bra rutiner, så vi har det nästan lite för bra!

    Men som sagt, det blir bättre! Alla är inte gjorde för den där bebistiden heller har jag hört, vissa tycker ju att livet börjar när den är 6 månader osv. Att det är så mycket roligare när de vuxit till sig lite, och det kan jah hålla med om. Nu är jag gravid igen och längtar till bebistiden men jah gissar på att när nr2 är här kommer jag längta till hon är 3 månader, då tyckte jag det blev riktigt kul med bebis ❤️❤️

  • Emelie skriver:

    Jag har två tvilling tjejer som blev 5 månader Den 21 januari. När dom kom till världen så trodde jag att jag skulle känna en kärlek som jag aldrig någonsin hade känt.. För det är ju så det skulle vara allt det där jag flyger på rosa moln, jag är lyckligast i världen, mitt liv är komplett, det är det bästa som har hänt – men så kände jag inte. Det blev tillslut ett akut kejsarsnitt, bedövningen tog inte så skrek i panik att jag känner vad ni gör detta funkar inte.. Så fick sövas ner och förlorade tillfället alla mammor och pappor vill uppleva att få se sitt barn från första stund det är en otrolig sorg. Förlorade sen blod, dom fick inte stopp på det på ett par timmar en fruktansvärd upplevelse allt ihop. Så när dom rullar in barnen dagen efter dom fötts så känner jag ingenting alla i personalen står det med stora leenden.. Men inte jag. Gud vad jag har skämts över detta och känt mig som ensammast i världen över att inte känna total glädje.. Just det har vart svårt att bearbeta och är fortfarande.

    Men det börjar kännas bättre och bättre som tur är det trodde jag inte för 3 månader sen. Dom följs åt äter och sover samtidigt är nästan alltid nöjda, dom växer så det knakar,och dom är friska, det går att locka fram ett skratt, och dom ler. Kärleken till dom blir starkare för varje dag. Så från här kan det bara bli bättre hoppas jag. Dom ska bli så kul att följa dom och se dom växa upp!

  • Malin skriver:

    Med vår första tjej var det för det mesta enkelt (tills trotsåldern slog till vid 2,5 år, HERREGUD säger jag bara!!) Med tjej nummer två var det tufft mellan 3-8 månaders ålder. Den tiden minns jag som fantastisk med första barnet, men lillasyster var nästan alltid gnällig, ledsen och arg. Hatade bilen, vagnen, babysittern, filten på golvet. Trodde ett tag att det var något fel på henne, tex allergi, men förstod sen att hon bara var frustrerad för att hon ville mer än hon kunde. När hon lärde sig krypa blev humöret bättre och ännu bättre när hon lärde sig gå (vilket hon gjorde tidigt). Nu är hon drygt ett år och en väldigt bestämd tjej som blir arg när hon inte får som hon vill. Ingen typiskt andra-bebis alltså, som ”bara hänger med” (vilket typ alla säger att andra barnet gör?!) men likväl ett helt fantastiskt barn! Kan bli lite avundsjuk på dem som har ”lätta” barn ibland. Men brukar tänka att alla barn har sina enkla och svåra sidor. Vår tjej tex har alltid sovit rätt bra.

  • Helene skriver:

    Jag tror det beror helt på vilken bebis man får. Min dotter hade kolik så de första 3 månaderna var en ren pina. Jag var riktigt bitter över att jag inte fick uppleva den där bebisbubblan och att så många andra fick ”snälla” bebisar som aldrig skrek. Men sen vände det vid 3 månader och hon slutade skrika. Det var underbart och en sån lättnad, jag började njuta mer och mer. Sen skedde en förvandling igen vid 6 månader då hon verkligen började kännas som en person. Det har bara blivit bättre och bättre. nu är hon snart 8 månader och självklart kommer det komma jobbiga faser men det går över. Men jag skulle med glädje hoppa över de första 3 månaderna med nästa bebis.

  • Victoria skriver:

    För oss va den jobbigaste tiden, precis som många andra skrivit, fram till tre månader. Hade en förlossning som inte slutade så bra där bebis hamnade på neonatalen i tre dagar. Vi blev separerade direkt vid födseln och träffades inte på flera timmar, så efter förlossningen och x antal veckor senare var jag totalt känslolös och kände varken den lyckan eller kärleken som förväntades av mig. Jag var bara nollställd och kände mig som en vandrande bluff. På det fungerade inte amningen och jag kämpade på med den i två månader tills jag bestämde mig för att sluta. Sen började istället en månads lång kamp i att få henne att både lära sig och vilja ta flaskan. Men sen plötsligt vände det och alla de där känslorna jag förväntat mig dök upp, samtidigt som bebis också blev lugnare av att få i sig ersättningen istället. Nu är hon fem månader och går igenom en tandsprickning från helvetet men det är absolut inte jobbigt på samma nivå som de tre första månaderna, även fast hon är otroligt grinig.

    • Lisette skriver:

      Vi blev också separerade och vi fick in honom hos oss efter 15h. Har fått reda på att på sjukhuset vi var på har de slutat dela på föräldrar och barn när det handlar om neo. Tryggt att veta men vi kommer alltid gått miste om de timmarna ?

    • C skriver:

      Jag blev också separerad från min dotter. Efter en superlång o jobbig förlossning som slutade i akut kejsarsnitt så hamnade hon på neonatala avdelningen. Hon var nedsövd i flera dagar. Första gången jag fick hålla i henne var hon tre dagar. Jag hade inga moderkänslor o var inte så engagerad i hennes vård. Min man gjorde allt o kunde allt. Jag var helt inne i min egen värld. Jag fick en ansiktsförlamning o fick en förlossningsdepression. Det dröjde nog två månader innan jag förstod att hon var här för att stanna. Nu är hon ju hela min värld 🙂 men jag vill nog inte ha fler barn..

  • E skriver:

    Vill bara tipsa de föräldrar som inte tycker att det blir bättre, typ hela 1:a eller t.o.m. 2:a året (och som inte har medicinska skäl t.ex. allergi, kolik eller annat) om begreppet Hihg need baby. Finns en superbra stödgrupp på facebook. Det är inte en diagnos eller liknande utan bara barnets personlighetsdrag som är väldigt starka (kan liknas vid hur vuxna pratar om att de känner igen sig i begrepp som intr-/extrovert eller HSP m.m.). Jag lyckades få en utmattning, med sjukskriving, pga att det blev så pressat hemma med första barnet. Han jollrade aldrig, log extremt sällan, skrek mycket oavsett aktivitet och sov upphackat under både dag och natt, ca 8-10h/dygn, bl.a. Idag är han 2,5år och är precis som alla andra barn. Så visst blir det bättre, men för vissa tar det längre tid ❤.

  • Marie skriver:

    Kolka ord :).

    Jag har två barn på 6 och snart 4 år. Såååå roligt det är med större barn jämfört med bebisar, det blir verkligen roligare och bättre hela tiden! Sedan kommer ju trotsåldern vid 2-3 årsåldern och den är inte att leka med MEN som med allt måste man försöka tänka att det bara är en kort period, tiden går snabbt, vips går ens barn i skola. Njut av de bra stunderna och försök att inte fastna i att tänket att allt är jobbigt, för det blir bättre, det är bara en kort tid det är jobbigt även fast det känns som en evighet där och då.

    Älskar att ha fler barn för man blir lugnare, coolare och tryggare i föräldrarollen med mer erfarenhet. Vi ska skaffa en tredje bebis nu snart så snart kastas jag förhoppningsvis in i bebisbubblan igen, och det lär vara svintufft emellanåt, men jag vet ju hur fantastiskt det blir framöver :).

    Vissa bebisar kräver mer än andra, men vi vuxna hanterar saker och ting olika också. Vi är olika känslig för olika saker. Det är okej. Alla gör sitt bästa.

    Kram

  • Liza skriver:

    Känns skönt att man inte är ensam. Jag skämdes i början över att jag inte trivdes när vår lille kom. Nu när han är 6 månader inser jag att jag fick en riktigt stor omställningskris. Bvc fångade upp min känsla vid 8veckor och jag fick gå och prata med en barnpsykolog. Jag var jätteskeptiskt till hjälpen men nu är jag så tacksam. Vi hade inte någon tuff förlossning eller jobbig graviditet eller ett jobbigt barn i början. Men.. för mig var det pest o pina. Kvällsoro började vid 8 veckor och han skrek mestadels för allt. Jag mådde illa av tanken att ens gå ut för rädslan att han skulle vakna och vara arg och inte nöjd (vilket han oftast inte var) Jag ville ”fixa” att klara av att göra saker de första fyra månaderna. Jag gick inte med ordet ”jag ska fixa detta” och att det var att bebisen inte grät och att allt gick smidigt. Ofta resulterade allt till skrikkalas i början. Jag hade fått uppfattningen att alla fixa det bättre än jag. Nu vid 6månader inser jag vilka krav jag hade på mig. Fixa ska vara att man inser vad som är bäst för bebisen i stunden, gråter han så kanske det är att ex åka hem. Då har gjort det bästa för honom och då har man klarat av situationen bra. Jag önskar jag inte har Varit så hård mot mig själv (grät ofta och kände att mitt liv var slut och jag satt fast med en skrikig bebis)och orden ”det blir bättre” förstår jag inte innan nu. Nu är han 6mån och jag har börjar sakerligen tycka det är roligt, det är jobbigt men jag kan känna att jag uppskattar honom mycket mer och att han är en trevlig del av mitt liv. Man talar för lite om hur tufft det är i början och mer klankning än peppning. Sånt fokus på graviditet men ej det efter. Jag frågade min barnmorska varför man inte pratar så mycket om den tuffa tiden när barnet kommer när man är gravid och då sa hon att man vill inte skapa stress hos gravida. Man har sett mer fördelar att föräldrarna går in med positivitet och ingen oro i början än att man faktiskt pratar om hur omställningen kan göra skillnad. Efter är man så uppe i de och när mammagrupper börjar har man oftast tagit sig igenom det den största omställningen villket är synd för man kan känna sig så ensam i sina känslor när man sitter där med ett nyfött barn. Mitt stora tips är att gör det som funkar och kom ihåg du behöver inte vara själv att känna att det inte är vad du tänkt dig. Och var inte så hård mot dig själv, det är inget fel att känna att det är jobbigt!

    • Lina skriver:

      Känner så mycket igen mig! Jag upplevde exakt samma omställning när jag fick mitt första barn. Vad bra att bvc fångade upp dig så tidigt. Jag var väldigt öppen mot alla i min omgivning med hur jag kände (att typ allt kändes jobbigt) men det var inget som syntes på utsidan och ingen som riktigt förstod mig. Jag ”hjälpte mig själv” genom att vara omkring folk konstant, träffade mammakompisar, mammagrupper och familj varje dag för att slippa känna den ångesten jag fick när jag var själv med min son. Han var typ missnöjd hela tiden och krävde närhet 24/7. Skrek vid blöjbyte, när vi klädde av/på honom, ville inte ligga i vagn/åka bil, svårreglerad med mat/sömn, sov 15-20 min i stöten, och kunde absolut inte ligga själv. Ju äldre han blev desto nöjdare blev han. Men mina känslor fanns fortfarande kvar och undermedvetet undvek jag alla situationer som innebar skrik/gråt, vilket resulterade i att jag blev väldigt vag i min föräldraroll. Osäkra föräldrar = oroligt barn. Inte förrän jag fick min andra son när första var 16 månader insåg jag att något verkligen var fel och fick hjälp på riktigt via bvc. Min andra son är precis så som jag ”hade föreställt mig en bebis”, sover mycket, älskar vagnen/bilen, är för det mesta nöjd och har mycket ögonkontakt och besvarar med leenden och skratt. Inget av det upplevde jag med första vilket i sin tur gjorde att jag undvek kontakt med honom när han blev större. Nu är äldsta 22 månader och yngsta 6 månader och vi har gått en form av terapi där vi fått hjälp med samspelet mellan oss, vilket har hjälp så sjukt mycket! Jag har insett att olika personligheter går olika ihop. Jag och min första kommer nog alltid ha lite mer konflikter till exempel, just för att vi båda har väldigt starka viljor. Men jag har gjort mig fri från skammen över mina känslor och jag är inte ”rädd” för min son längre. Det krävdes att jag skulle få ett barn till för att inse allt detta. Eller kanske rent av för att landa i rollen som mamma. Det är lätt att vara förälder till ett enkelt barn. Väldigt tänkvärt! Och ta hjälp via bvc om något inte känns helt bra i magen.

  • Raluca skriver:

    I don’t speak Swedish but I know you used to post in English so I think it’s ok. I don’t have a baby yet, but I used to really enjoy the company of babies I growing up and I could never imagine my life without one. However, now my sister has a little daughter and it seems really hard, it really makes me wonder if I ever want kids anymore / if I will ever be ready to sacrifice so much for them. Do you ever regret having Lou? Don’t get me wrong she seems very cute and wonderful, but I am just wondering if you ever have days when you feel ”down” to the point that you wish you never had her?

  • Emma skriver:

    Att få barn är en enorm omställning och man har så mycket förväntningar över hur det ska bli. Men det är svårt att föreställa sig hur det är att ha barn, det går inte.
    Man kanske ser fram emot barnvagnspromenader och så hatar barnet vagnen. Man kanske har hört om den enorma kärleken man känner för sitt barn när man får upp det på bröstet men så känner man ingenting för man är helt chockad över förlossningen man precis genomgått.

    Jag tror man hjälper sig själv väldigt mycket om man sänker kraven på sig själv och inte har några förväntningar över hur det ska bli utan bara följa med barnet och bara leva i nuet.

    Det bästa tipset jag har är att alla jobbiga faser varar inte för evigt, det går över!

    /mamma till två

  • H skriver:

    Hej!

    Så tacksam över denna post och att kunna ta del av alla kommentarer! Min lilla kille föddes nu i januari och känslan på BB var överväldigande. Allt hade gått bra och han var SÅ fin. Men sen vi kom hem har känslorna varierat. Att gå från att vara högpresterande på ett jobb och ha ett schema fullt av socialt umgänge, träning och tid med min sambo till att vara helt styrd av en liten bebis har inte varit lätt för mig. Jag njuter av tiden med min bebis men känner mig samtidigt väldigt ensam och all den ensamma tiden ger mig så mycket tid att tänka på allt möjligt vilket stundtals drar mig längre ner. Jag kan önska att någon kompis hade blivit gravid samtidigt som mig men vågar inte uttrycka det då många av mina vänner kämpar för att faktiskt bli gravida. Jag kan bli ledsen över att egentiden med min sambo som bortblåst och oroas över att överallt (känns det som) se rubriker om skilsmässor och hur småbarnsåren förstör relationer. Vi har det jättebra och det är inte tankar jag borde tänka men som sagt den ensamma tiden skapar dessa tankeloopar. Jag läste tips om att man ska fixa sig varje dag för att inte bara gå runt hemma i mjukisar men tanken på att göra mig i ordning för ingenting gör mig ännu mer deppad. Jag har också hört att detta vänder och vissa dagar är absolut bättre än andra men jag var inte alls beredd på denna första tid. Så jag är åter igen tacksam för att detta ämne tas upp!

    • Julia skriver:

      Jag känner igen mig väldigt mycket indet du skriver. Kände mig ensam, nästan deppig på kvällarna, blev livrädd när barnet skrek, visste inte vad jag skulle göra. Kände att alla andra grejade det här så mycket bättre än mig. Tänkte att: nu är livet slut, varför har ingen sagt det till mig när jag var gravid? Visste varken ut eller in. Men man växer in i rollen, tiden går, man lär känna sitt barn och kärleken växer. Min tös är 1 år idag och en härlig tjej. Även om det är tufft ibland så vet jag numer att det går över! Försök hitta några andra mammor som också är lediga som du kan umgås med, för att komma hemifrån o prata lite! Det gjorde susen för mig! Kram

    • Lina skriver:

      Hög igenkänningsfaktor på detta!!!! Kände exakt så den första tiden!

    • Hej skriver:

      Wow!! Det där kunde varit jag som skrev det! Exakt så känner jag!! Och jag födde också i januari och man tycker man borde vara mer tacksam för man lyckats få barn o har ett friskt barn osv o jag brukar få dåligt samvete över att känna såhär men jag kan verkligen inte ro för det trots att jag älskar henne mest av allt såklart. Det känns tuffast på nätterna för mig då man går upp o tankarna äter upp en.

  • Louise skriver:

    Så värdefullt för en nybliven mamma att läsa detta inlägg och alla kommentarer. Känner mig plötsligt inte lika ensam
    i mina känslor och får hopp om att det kommer bli lättare. Tack <3

  • Therese skriver:

    Jag fick inte uppleva någon bebisbubbla över huvudtaget.. Alla som pratat att man hamnar i en sorts bubbla, så blev det inte alls som jag hade förväntat mig.
    När jag fick min lilla så var det bara en traumatisk upplevelse. Med helikopter akut till ett bättre sjukhus, där dom trodde att hon hade blivit hjärnskadad då hon började krampa. Visade sig vara en blödning i hjärnan som utlöste dessa kramper. Efter flera dygn i ovisshet och förtvivlan så berättade läkarna att hon skulle förmodligen bli en frisk bebis trots blödningen. Att bebisar läker så mycket bättre än en vuxen sa läkaren. Tacksamheten för det är obeskrivligt. Men när jag tänker tillbaka på det är det som man bara vill förtränga allt som hände och alla känslor man hade.

    När vi väl kom hem med sonder och mediciner så trodde man liksom att nu… äntligen får man landa i bebisbubblan. Men det blev inte riktigt så. Allt som hänt medförde en förlossningsdepression för mig, och på det så fick hunden fyra veckor senare också en hjärnblödning och fick somna in. Sorgen var ett faktum. Och en total sömnbrist på 2 år innan det började vända. Bebis som blev ett barn, som hatade att åka vagn och inte ville äta mat. Sömnmediciner som inte fungerat. Och den där ångesten man hade inför natten, varenda kväll, när man visse att man skulle få vakna med skrik var tionde minut natten igenom, eller dom där långa timmarna man fick sitta uppe och bara vara vaken trots ögonlocken bara ville stängas igen och kroppen som var så outhärdligt trött. Besviken såklart att jag inte fått känna på den där underbara tiden alla pratar om, som har fått mig att jag aldrig kommer våga bilda större familj. Men jag är så tacksam för det jag har nu istället. Jag fick trots allt ett friskt barn, som numera sover någorlunda och inte behöver krampmedicin nå mer. Jag och min lilla familj fixade den tuffa tiden ändå, och hade tänket ”det blir bättre. Kanske inte imorgon, kanske inte om en vecka, men det blir bättre”. Det tog tid, men vi fixade det och snart har det gått tre år. Givetvis har vi fått många fina stunder och minnen även när hon var bebis, men när jag tänker tillbaka så är det som att hjärnan vill förtränga det som var mest jobbigt. Och nu upplever jag detta som min bubbla istället och kommer istället tänka tillbaka från 2 års ålder blev det vår tid 🙂

  • Elle skriver:

    Oj. Vad ska man säga ens.

    Kunde inte ens i min vildaste fantasi förstår hur det skulle bli det första året. Jag finner knappt ord.

    Från att han föddes skrek han, han skrek och skrek dag dom natt. Han skrek inte när han ammade annars skrek han konstant.

    Min bebis skrek jämt!! Jag förstod ingenting!!! Det har man aldrig hört förut, ska barn skrika hela tiden konstant – jag var i chock. Han vägrade allt, han vägrade vagnen, sjalen, flera olika bärselar, åka bilen, alla vaggor vi testade, Han skrek sig blå. Jag svettades och kämpade och förstod inte varför min bebis inte var som alla andra. Han sov max 40min dag som natt. Han kunde aldrig ligga själv i nya babygymmet utan att bli helt galen, vi köpte allt på marknaden som finns för att få honom nöjd bara fem minuter men ingenting hjälpte bara en enda sak – amma! Ammade ofta i över 8h i sträck.

    Samtidigt sa råden att man ej fick samsova. Så kag vågade inte samsova men mitt barn skrek sig så fort jag la ner honom men jag vågade verkligen ej samsova pga alla råden man fick på sjukhuset. Min nattsömn var under en vecka i bland som två dagar- jag var ett nervvrak. Men jag har extremt stark karaktär när jag bestämmer mig för något. Jag skulle klara detta.

    De jag kände med barn i samma ålder ville ut o promenera o fika o träffas. Jag fick tänka helt om och anpassa hela mitt liv till mitt barn, jag kunde inte gå på promenader, jag kunde inte göra bebissaker – vi kunde inte ta bilden till mina föräldrar för min be is skrek sig blå och kunde knappt andas om han inte fick vara nära mig och amma. Det enda jag kunde göra var att vara henna i sängen och soffan- de första 1,2,3,4,5,6,7,8,9, 10,11,12 månaderna. Sen vände det men i sakta fart.

    Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi förutspå ens att det skulle bli 10% så jobbigt som det blev.

    Jag såg på mammagruppen att deras barn födda samma månad,låg på golvet nöjda eller i vagnen eller i soffan. Jag kunde ine ens vara med på mammagruppen för min bebis vägrade sluta skrika. Han skrek sig blå.

    Jag frågade om råd på BVC. De sa att det ska vara så. Att det är normalt. Jag inbillade mig att alla hade såna bebisar men att jag var för svag för att klara av det. Att alla andra var starkare.

    Inge förstod mig när jag sa hur det var. De kunde inte relatera. De menade sömnbrist om de fick sova 6h, då hade jag knappt sovit 30 min i sträck 3 gånger. De pratade om att vara bebisens napp när de ammade in3h medans jag ammade i 8h, de tyckte bebisen var gnällig när den bara ville sitta i bärselen medans min vägrade vagn, bärsele och sjal och bil!!!

    Nu är han 2,5 år och som vilket barn som helst kanske till och med lite lugnare. Snäll, generös, rolig, busig, glad men också lugn och fin att umgås med, lyssnar och lyder en hel del. Jag älskar honom så extremt mycket, säkert extra mycket för att jag har kämpat så otroligt de första året. Min kärlek är så stor för honom.

    Jag ville ha fler barn. Men jag har inte ens bearbetat mitt första än, min kropp och mitt psyke är fortfarande helt slut efter första året. Jag skulle aldrig våga skaffa ett till barn och gå igenom detta igen.

    Nu i efterhand har jag läst om Plusbarn, high need baby och jag tror det var det min lilla älskade son var när han var 0-1 år.

    Jag sörjer första tiden. Jag finner inga ord för den.

    • E skriver:

      Vi hade precis samma resa med vår 2,5åring. Märks fortfarande ibland att han är hnb, men oftast är han precis som ”alla andra” barn. Vi mådde båda så dåligt av detta, men ville ha syskon till honom, så resonemanget blev ”vi skaffar ett barn till nu när det ändå känns skit, så kommer vi ur det fortare än om vi börjar om med en till om ett par år” ?. Så syskon kom strax innan han blev 2. Då hade han blivit så himla stor under de 9 månaderna att det kändes som helt fantastisk timing.

    • Frida skriver:

      Jag hör dig. Vår son kunde endast sova med kroppskontakt, och som vaken skulle han bara vara i famnen eller bli ammad. Dvs. jag kunde inte sätta ned honom vaken eller sovandes på ett år. Skrek i vagnen, skrek i bilen, skrek i babysittern. Nu är han 2 år, och kräver fortfarande att bli konstant underhållen all sin vakna tid, sliter ned allt han ser, kan inte vara stilla en sekund. Sover fortfarande mindre än de flesta barn. High need baby, minst sagt. Jag tycker att det FORTFARANDE är skittufft, även om jag älskar honom gränslöst. Syskon vågar jag inte ens tänka på, tyvärr.
      Slutkläm: Barn har väldigt olika behov, temperament och personlighet. Jag upplever att bara föräldrar som har liknande barn förstår hur jäkla tufft det är, det är ju ett 24/7-jobb, särskilt när barnet är konstant missnöjt eller sover dåligt. Så det är skönt att läsa andras berättelser också.

      • Elle skriver:

        Förstår dig totalt.

        Som jag skrev ovan också känner jag som dig, ett syskon är helt otänkbart. Tror inte jag skulle överleva en sådan tid igen. Det första året tog alla reserver av allt jag hade och gjorde att jag åldrades många år kan jag lova.

        Så sorgligt.

        Men upplevde att det blev bättre efter 2 år, kanske efter 2 år och nån månad. Men gissar att helt bra blir det om några år.

        Ammar fortfarande för har ej gått att sluta, amningen var min enda chans till återhämtning när han sedan började krypa och gå, då hade jag hundratals av timmar bakom mig och kunde lika gärna fortsätta så jag åtminstone fick liggande och bara andas.

        Önskar jag kunde skicka en stor styrkekram.

      • E skriver:

        Vi hade det också tufft länge, hjälpte ju inte heller att han var sen med talet. Ca 2år var han när han fick syskon, men när vi ser tillbaka nu så va han fortfarande ”liten” då (blöja på dagen, ”sova” middag (haha, vi flrsökte iaf) och pratade inte). 8 månader senare har vi ett mycket mer självgående, dock fortfarande krävande barn, om är mycket lättare att förhålla sig till.
        Barn är verkligen sjukt olika och har väldigt olika behov. Håller med om att det är svårt att få förståelse från andra föräldrar. Fick en icke-hnb som 2:a barn, och förstår nu lite hur folk kan vara så oförstående för det är en HELT annan värld med ett vanligt barn, på gott och ont. Hoppas det vänder för er också snart! ❤

  • malin skriver:

    Vid 18 månader har varit tuffast med alla tre tjejerna.. det är mkt skrik, ilska , frustration och både sover och äter minimalt… skitjobbigt rent ut sagt haha.. sen är dom överallt den åldern med. runt 2 är en underbar tid dock så bara härda ut 🙂

Lämna ett svar till Elle Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.