9 månader på utsidan

Eftersom jag ganska precis gjort en uppdatering kommer jag inte skriva någon för 9 månader. Men så liten hon var och så snabbt tiden gått. Kommer för all framtid vara så tacksam över våra två tjejer. Det är verkligen inget jag tagit för givet i livet och varje dag känner jag mig tacksam. Tacksam över hälsan hos oss. Tacksam över livet.

Sen vi fick barn har min dödsångest nått en ny nivå. Jag är LIVRÄDD faktiskt. Det enda jag önskar mig i livet är att vi ska få se våra tjejer växa upp och finnas där. Jag fick ju första stadiet till hudcancer när jag var gravid med Tula och det blev faktiskt ett trauma. Mådde otroligt dåligt över det. Så dåligt att jag knappt velat prata/skriva om det? Det blev liksom en liten påminnelse om att man inte är odödlig. Efter det har jag haft problem med några svullna knölar och verkligen tänkt det värsta vissa nätter men andra nätter varit mer sansad. MEN jag gjorde en utförlig undersökning med prover och kollade verkligen allt som gick för att kunna säkerställa mig om läget. När jag fick tillbaka resultaten blev jag så otroligt lättad. Jag behövde göra det för att kunna slappna av lite. Nu kommer jag fortsätta gå på kontroller varje halvår och sen jag fick detta har jag inte spenderat en sekund i solen utan solskydd. Problemet är att den solskada man utsätter sin hud för tar ofta flera år innan det utvecklas till något. Vill bara igen säga att glöm inte solskydd och att en bränna är så nice (jag vet) men inte mer nice än livet vi lever. Finns ju SÅ bra BUS.

Men det har i alla fall varit helt otroligt att få vara med ett till barn gå från nyfödd till en individ. Det är så häftigt. Det var mycket enklare denna gången när man har lite mer erfarenhet från ”andra” sidan av den första tiden. Har känt mig mer lugn, harmonisk och allt har gått snabbare tills dit vi är idag. Och klart det kan vara tufft att känna sig lite otillräcklig. En period var riktigt tuff och jag hade nästan ångest inför vissa dagar. Men jag tycker fan vi har gjort det här riktigt bra! Det enda jag saknar är lite mer tid bara jag och Lou så i jul när vi är lediga allihopa ska jag och Lou ha så mycket kvalitetstid ihop <3 det har också blivit lite så, att Tula är så mammig så då har Lou varit med min kille mer på vardagarna efter förskolan etc. Saknar våra ensamma stunder jättemycket.

Annars skulle jag säga att livet med två barn är underbart. Självklart lite svettigt och lite kaos stundvis men jag njuter. Det känns som att man fått sitt drömjobb, som kräver hårt arbete men lönen är så stor att siffrorna inte räcker. Lönen att få uppleva det här. Så fantastiskt. Det enda som är livsfarligt är ju att så fort barnen blir större får man bebisabstinens hehe. Vet inte om det någonsin kommer försvinna? Har ju känt tvärnej till att någonsin skaffa fler barn men måste ändå erkänna att en liten del av mig känner en stor sorg över det. Vi får väl se hur det känns när tjejerna blivit lite större helt enkelt 🙂 Och självklart inget som går att ta för givet om det nu skulle bli så att vi ändrar oss, men oavsett är jag extremt tacksam över vad vi har. Älskar min familj över allt annat. Jag tror verkligen att det vi gör nu, är att uppleva dom finaste åren i vårt liv. Såklart livet kommer fortsätta vara fantastiskt. Men att vi alla känner sån samhörighet och behöver varandra som nu, det kommer ju ändras när åren går. Så jag lutar mig tillbaka många gånger per dag, ler åt kaoset och njuter.

5 reaktioner på “9 månader på utsidan”

  • Monika skriver:

    Fina du! Känner igen mig så väl när du skriver om att man bara vill leva länge för sina barn. Kan säga att jag inte ens tänkt på sjukdomar och döden tidigare.
    Mig slog det på efter att andra barnet fötts när jag hade röntgat mig pga värk i bäcken och man såg en förändring som inte kunde förklaras. Herrgud! Blev hysterisk och blev vårdcentralens flitigaste besökare. Läkarna fick bokstavligen mota bort mig och jag kan säga att jag fick börja gå i terapi för att min ångest ibland var så stark. Har blivit bättre men så fort jag känner mig krasslig eller känner nån knöl eller nåt märke som ser konstigt ut slår det på.
    Tror detta är ganska vanligt bland mammor och inget man ska skämmas för. Hoppas ni får en fin jul och kan slappna av och njuta.

    Kram Monika

  • Charlotta skriver:

    Härligt att höra!

  • Linnèa, stolt bonde från Småland skriver:

    Man ska vara väldigt glad, stolt och tacksam för det man har!

  • paula skriver:

    Ja fy fasen med dödsångest. Hade en stor cysta i min ena tutte efter andra graviditeten och fick panik. Den var godartad. Har efteråt haft och har ett par knölar som jag kollat upp med ultra. Dessa var/är bara vanliga cystor. Men ångesten när jag känner dem och börjar oroa mig är tuff. Jag måste leva länge för mina barn. Det tänker säkert alla föräldrar.

    Jag är så tacksam för mina barn och skall inte försöka få mera barn, men kan ändå känna en saknad efter en till. Vilket jag inte trodde jag skulle känna, men det är säkert också vanligt.

  • Malin skriver:

    Innan jag blev gravid med trean tänkte jag: kommer jag ångra mig om jag skaffar en till? Kommer jag ångra mig om jag inte skaffar en till..?

Lämna ett svar till Malin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.