HAHA, i helgen när jag sov borta FaceTimeade jag och Loki =) Han lyssnade på mig när jag sa sitt och var i alla fall lite intresserad av att se mig. Saknar alltid Loki så galet mycket när jag inte är med honom, han är så mysig och tillför så mycket i mitt liv <3 Jag är så glad att han är så enkel nu, och vårt band blir bara starkare och starkare. En hund kan verkligen vara ens bästa! Hoppas att vi får leva med varandra länge.
Jag har fått sån otrolig dödsångest på slutet, jag är jätterädd att något ska hända mig eller någon i min närhet. Det är min stora skräck och jag kan knappt tänka tanken utan att bli helt tårögd. Har någon av er dödsångest, och hur hanterar ni det? Jag undviker att tänka eller prata om det hehe men ska försöka lite nu. Vad tror ni händer efter livet? Jag kan inte riktigt ta in att det bara ska ta slut.
HAHA, on the weekend when I slept away I FaceTimeade with Loki =) He listened to me when I told him and was in at least a little interested in seeing me. I always miss Loki so crazy when I’m not with him, he’s so cozy and so much in my life. <3 I’m so glad he’s so simple now, and our band just gets stronger and stronger. A dog can really be one’s best! Hope we will live with each other for a long time.
I have had such an incredible fear of death at the end, I’m terrified that something will happen to me or someone near me. It’s my big horror and I can hardly imagine the thought without crying. Does any of you have the same fear, and how do you handle it? I avoid thinking or talking about it hehe but will try a little now. What do you think happens after life? I can not really conclude that it will just end.
I lost my parents and I am sure that death is not the end. I went to a medium together with my sister and it was an incredible experience!
<3333
Jag tror att det fortsätter. Inte genom att gå igenom pärleporten utan på annat vis. Med våra nära och kära. Då ska jag sitta där uppe i solen och sippa på en drink och bara ha det bra. Det är man ju ändå värd efter att ha jobbat och slitit ett helt liv här nere. 😛
Haha låter dröm, vi ses på ett glas vin där 😉
Perfekt!! 😀 haha <3
Själv är jag lagd åt det morbida hållet och tycker det ska bli sååå skönt att dö, inte så att jag vill göra det nu med en gång, men när det är dags ska det bli så skönt. Som att lägga sig och sova efter en lång dag
Nej jag kan få ångest av vad jag missar bara när jag sover haha!
Jag tycker det låter ganska logiskt att det blir som innan man är född. Man minns ingenting för man vet ingenting om det/fanns inte. Samma blir det när man dör tror jag. Man märker ingenting för man finns ju inte? Dock önskar jag självklart att det vore annorlunda. Man vill ju träffa sina nära o kära igen
Jag hoppas att det inte stämmer, jag har så svårt att se att det inte finns någon större mening än så med allt vi gör och är!
Jag får ofta dödsångest, och om jag exempelvis ringer någon i familjen/vän som inte svarar kan jag nästan drabbas av panik, och ser scenarion framför mig att personen har varit med i en olycka eller liknande.
Det är hemskt.
Min sambo hjälper mig väldigt mycket när jag drabbas av detta och paniken kommer mer sällan numera.
Han rabblar alltid:
Det finns ingen anledning att oroa sig i onödan.
Om någonting skulle hända någon så hanterar vi det tillsammans då, om du oroar dig innan någonting ens har hänt mår du bara dåligt både nu och om något skulle hända.
Sen försöker han också påpeka att jag får panik för att jag bryr mig och älskar dom så mycket men att jag ska försöka vända det och verkligen ta tillvara på de stunder när vi ses och njuta då.
Det är verkligen sjukt svårt. Hjärnan är knäpp!
Hoppas att det blir bättre för dig <3
Jag har hela tiden trott att jag tror på något slags ”efter” (tittat för mycket på Det okända), som att essensen av det som utmärker de vi är som just de vi är (kalla det själ, personlighet eller whatsoever 🙂 lever vidare. Men sen drabbades jag av ett självmord i min närhet och efter det tror jag inte på något alls utan bara att det tar slut, finito, vi blir till jord. Är en kamp mellan min hjärna och mitt hjärta, jag VILL så gärna tro att man får möta sina älskade efter döden men jag tror inte det och lyckas inte heller lura mig till att tro det. Ibland önskar jag nästan att jag var religiöst troende, hade nog varit lättare och inte känts lika ensamt då.
Hej. Hamnade här lite av en slump, hörde av en gymkompis om din blogg.
Jag tror en lösning på problemet kan vara att försöka acceptera var man är livet och på något sätt lära sig att nöja sig med det. Ursäkta om jag blir personlig, men efter jag försökte ta mitt liv, pågrund av mitt ex:s agerande, så fick jag lära mig att det var okej att må dåligt, det var okej att gråta och inte må bra. Om man lär sig acceptera att man kanske inte kan kontrollera allt, så tror jag det kan hjälpa. Hoppas jag var till någon hjälp. //Nicke