DU HAR NOG FÅTT MISSFALL – första veckorna på graviditeten

Här kommer en lång och väldigt ärlig text om mina första veckor som gravid, den fortsätter nedanför under bilden <3

Efter att jag fick veta att jag var gravid och den första chocken lagt sig upptäcker jag vid ett toabesök att jag börjat blöda väldigt mycket. Jag försöker lugna mig själv med att det är vanligt med blödningar under graviditet. Efter några dagars eskalerande av blödningar bestämmer vi oss för att kontakta barnmorskan som vi någon vecka innan skrivit in oss hos. Dom säger direkt att dom avbokar tiden för inskrivning, och att vi bör vända oss till gynakuten. Jag ringer en gynekologisk mottagning och berättar detaljerat om mina blödningar, var på hon säger att det tyvärr med största sannolikhet är missfall. Vi får en tid ca 2 veckor senare. Dom två veckorna av konstant blödande och ont, tillsammans med alla hormoner gjorde så att jag mådde OTROLIGT dåligt. Jag kände mig deprimerad och grät mycket. Varje gång jag duschade och såg blod blev det mycket värre och jag hade panik över att jag inte hade kontroll på vad som hände i min kropp. Det fanns en liten del i mig som kände att jag inte skulle släppa allt hopp, men försökte ställa mig in på att vi fått missfall men i alla fall vet att jag kan bli gravid.

När det var dags att kontrollera så inget fanns kvar i magen hade jag sån ångest. Jag försökte hela tiden hålla mig stark och försökte inte tillåta mig själv att känna för mycket. Vi gick in i ett rum och barnmorskan berättar att jag ska göra ett vaginalt ultraljud. Jag har sån skräck för sånt (ni ba get used to it hehe) men det var bara att gilla läget. Fick hela stycket uppkört och kunde bara tänka på hur obekväm jag var. Men så säger barnmorskan bara: så här ser ni hjärtat slå. Och min kille börjar skratta och blev helt chockad. Jag var så förvirrad att jag inte visste någonting. Allt kändes så konstigt och jag kunde inte ta in att jag faktiskt fortfarande var gravid. Jag vågade inte känna någon lycka.

Vi fick en ny tid för inskrivning veckan efter. När vi kom dit fick vi träffa vår barnmorska och förklarade allt för henne. Eftersom jag fortfarande hade blödningar fick jag göra cellprov för att se att det inte berodde på cellförändringar. Jag fick också veta att jag hade stor järnbrist pga att jag blött så mycket. Det kändes fortfarande inte verkligt och vi gick och åt frukost tillsammans. Det var väldigt jobbigt för oss att inte få veta om vårt liv skulle förändras helt eller om vi skulle ställa oss in på att återgå till det vanliga. Min kille har verkligen fått vara den stabila av oss <3 medan jag har googlat sönder allt som finns och byggt upp en miljard olika scenarier i huvudet.

Mina blödningar upphörde äntligen och avlöstes av extremt illamående. Nu kom några veckor som jag knappt kunde sitta med datorn för att jag mådde så illa. Inväntade cellprovsvaren och v 12. Veckan då missfallsrisken minskar kraftigt och den milstolpe vi hade satt upp. Vi bokade resan till Maldiverna och kände att vi bara behövde rå om varandra. Jag mådde bara illa dessa veckor, rasade flera kg i vikt och försökte bara att inte spy.

After I found out that I was pregnant and the first shock occurred, I discovered on a bathroom visit that I’ve started bleeding a lot. I tried to calm myself with the fact that it is common with bleeding during pregnancy. After a few days of escalation of the bleeding, we decide to contact the midwife as we did one week for signing in. They told us directly that they cancelled the time for our sign in, and that we should turn to the gyn emergancy. I called a gynecological reception and tells them in detail about my bleeding, where she says that unfortunately it is most likely to be a miscarriage. We got an appointment about 2 weeks later. Those two weeks of constant bleeding and pain, along with all the hormones, made me feel so bad. I felt depressed and cried a lot. Every time I showered and saw blood it became much worse and I was panicked that I did not have control of what was happening in my body. There was a small part of me who felt that I would not let go of all the hope, but at the same time I tried to make me prepared for a miscarriage, but at least I could get pregnant.

When it was time to check that nothing was left in my stomach I had such anxiety. I tried to keep myself strong and tried not to allow myself to feel too much. We went into a room and the midwife tells me that we will do a vaginal ultrasound. I’m so horrified for things like that (you’ve be like get used to it hehe) but I could only suck it up with the situation. Got the whole piece up and could only think of how awkward I was. But then the midwife only says: Here you can see the heart beat. And my guy starts laughing and got completely shocked. I was so confused that I did not know anything. Everything felt strange and I could not imagine that I was still pregnant. I dared not feel any happiness.

We received a new time for enrollment the following week. When we got there we had to meet our midwife and explained everything to her. Because I still had bleeding, I had to make a cell sample to see that it was not due to cellular changes. I also got to know that I had a major iron deficiency because I had bleed so much. It still did not really felt like it was happening and we went for breakfast together. It was very difficult for us not to know if our life would change completely or if we would set ourselves back to the usual life we live. My guy really got to be the stable of us <3 while I’ve googled everything up and built up a billion scenarios in my head.

My bleeding finally stopped and was eliminated by extreme nausea. Now came a few weeks I could barely sit with the computer because I felt so sick. I waited for the test and the week 12. The week when the miscarriage risk decreases sharply and the milestone we had set up for ourselves. We booked the trip to the Maldives and felt we only wanted to worry about each other. I only felt ill these weeks, lost several kilograms of weight and just tried to focus on not to puke.

Me & my love at Maldives, week 12 <3

På maldiverna hände två bra saker. Det första var att jag började må bättre. Det andra var att vi nådde v 12. Dock kom aldrig lugnet som vi trodde, haha. Istället kom en urinvägsinfektion. Jag har aldrig haft det innan, MEN att ha urinvägsinfektion som gravid var så jävla jobbigt. Vaknade mitt i natten av sammandragningar som gjorde att jag började gråta av smärta. Hela natten härdade jag genom alla sammandragningar. Dagen efter ringde jag barnmorskan som rådde mig att åka till akuten så fort vi landat, vilket jag även gjorde. Fick penicillin och sammandragningarna slutade äntligen. Försmak på förlossning tänkte jag… I några dagar var allt bra, mådde inte illa och började äntligen lugna mig lite och allt såg bra ut hos läkaren och infektionen var borta. Tills jag fick samma sak IGEN efter fyra dagar men denna gång mycket mer smärta. Ringde min läkare som gav mig ny penicillin direkt, efter att ha varit sängliggandes och helt utslagen började jag må bättre.

Nu var det dags för vårt första ultraljud (borträknat det vaginala) och KUB-test. Vi fick se vår lilla bebis och nu kändes det faktiskt lite verkligt. Dock fick vi rätt dåliga resultat på testen och jag var vid det här laget så less på att inget bara var solklart, så vi bokade in ett NIPT-test för att få lite mer information. Det tog ca 1.5 vecka innan vi fick resultat, och då fick vi väldigt bra resultat (i samma veva kom även provsvaren för cellförändringar, negativt!!) och även fast det inte hade något med missfall att göra var det precis vad vi behövde för att kunna ta in att vi faktiskt nog skulle bli föräldrar. Det här var i v 18, och nu började vi tro på att det skulle hända och kunde känna lite lycka. Följt av det gjorde vi äntligen vårt rutinultraljud där man ser att allt ser bra ut och att alla organ har utvecklats som dom ska, och det gjorde det och nu insåg vi att det faktiskt kommer att hända och att jag har en levande bäbis i mig!

Det var 5 veckor sedan vi gjorde vårt rutinultraljud, och därför valde vi att vänta ett tag med att gå ut med nyheten eftersom vi själva ville ha chans att ta in det först. Veckorna efter det har varit väldigt enkla och komplikationsfria förutom att mina organ är lite ihopklämda, men efter den lite ovissa starten på den här graviditeten känner jag sån otrolig tacksamhet att jag är frisk och att vår lilla bebis är levande och välmående och att vi nu faktiskt ska få bli föräldrar till det här lilla miraklet!!!! <3 Tätt följt efter det började jag även känna sparkar, vilken magisk känsla! Jag vet att många har haft det 1000 gånger värre, men det har verkligen varit en utmaning psykiskt tillsammans med alla hormoner, det hade varit svårt att föreställa sig den oron man känner innan jag blev gravid. Efter vi kom hem från vårt rutinultraljud bestämde jag mig för att inte oroa mig mer och att njuta, och att våga ställa mig in på att det faktiskt kommer hända, vilket jag äntligen känner.

At the Maldives two good things happened. The first was that I started to feel better. The second was that we reached week 12. However, the calm as we thought would come never came, haha. Instead, a urinary tract infection occurred. I have never had it before, BUT having urinary tract infection as pregnant was so damn painful. I woke up in the middle of the night of contractions that made me start crying of pain. All night I just wanted to get through all the contractions. The next day I called the midwife who advised me to go to the emergency room as soon as we landed, as I did. Got penicillin and the contraction ended at last. This was just a taste of childbirth I thought… For a few days everything was good, I did not feel bad, and finally started to calm me down and everything looked good at the doctor and the infection was gone. Until I got the same thing after four days but this time a lot more pain. I called my doctor who gave me a new penicillin immediately, after being bed bound, I began to feel better.

Now it was time for our first ultrasound (not counting the vaginal) and KUB test. We did see our little baby and now it actually felt a little real. However, we got pretty poor results on the test, and at this point I was so tired that nothing was just clear, so we booked a NIPT test to get some more information. It took about 1.5 weeks before we got results, and then we got very good results (in the same vein also the test result for cellular changes, negative!!) and although it did not have anything to do with miscarriage it was just what we needed to be able to realize that we would actually become parents. This was in week 18, and now we began to believe that it would happen and could feel a bit of happiness. After that, we finally made our routine ultrasound where you see that everything looks good and that all organs have evolved as they should, and now we realized that it will actually happen and I have a living baby in me!

It was 5 weeks since we did our routine ultrasound, and therefore we chose to wait a while with sharing the news because we ourselves wanted a chance to let it sink in first. The weeks after that have been very simple and not complicated at all, except that my organs are a little clogged but after the somewhat uncertain start of this pregnancy, I feel so grateful that I am well and that our little baby is alive and well-being and that we actually will be parents of this little miracle!!!! <3 Immediately after that, I also began to feel kicks, what a magical feeling! I know that many have had it 1000 times worse, but it has really been a challenge mentally with all the hormones, it had been difficult to imagine the stress and worries before I got pregnant. After we got home from our routine ultrasound I decided not to worry more and to enjoy this, and dare to imagine that it will actually happen, which I finally can feel now.

 

26 reaktioner på “DU HAR NOG FÅTT MISSFALL – första veckorna på graviditeten”

  • Lisa B x skriver:

    I am so glad to hear that you can finally settle and relax on this, I’ve heard from many people that pregancies are extremeply challenging mentally and physically. it’s crazy how much you had to go through, stay strong and continue to think positive, you will do great and great things will come to you. I wish you all the best for the future for you and your own family! <3

  • JANE skriver:

    Aw I had the same problem with bleeding in the first 4 months of my pregnancy, so scary and upsetting and made it so hard to truly enjoy being pregnant and telling people the good news because of the risk and fear of miscarriage- but now 32 weeks and things are so much better still have a scary feeling sometimes but feeling baby moving is so reassuring- so very happy for you and your man, hope you have a smooth pregnancy from now on x

  • Matilda skriver:

    Åh grattis till er, vilken underbar känsla att äntligen få veta att allt är okej! ? Jag är i mycket tidig graviditet & har små blödningar & tidigt ultraljud inte förrän om två veckor, förstår hur du känner dig. Hoppas på hela mitt hjärta att vi får samma besked som er. Massa kramar.

  • Amanda skriver:

    Shit vad skönt att det ordnade sig..men blir så ledsen för din skull med hur gyn-mottagningen behandlade dig, känns så taskigt och fel av hon i telefonen att säga – Det är nog missfall, och sen inte ens få en tid snabbt utan att behöva vänta 2 veckor, kan inte ens tänka mig hur dom två veckorna måste känts.. :(<3

    • Samdra skriver:

      Varit med om samma sak, bara det att mitt var ett missfall. Jag fick första gången göra ett ultraljud men det va för det va ”självklart” att det va ett missfall, blödde stora klumpar alltså resterna från foster och moderkaka..
      Men måste försvara vården, de gjorde helt rätt som väntade. Att göra ett gyn ultraljud medför risk för ett missfall så därför väntar de med det, jag fick göra ett tidigast vecka nio när jag hade haft två missfall.

      Ville bara säga att det va för de va rädda om henne inte för att va elaka.

  • Caroline skriver:

    Hej. Jag tycker verkligen inte att du ska förminska det du varit med om och ”finns dom som har det värre”. Det finns aldrig folk som har det värre men i din situation och i din kropp, så har du det värsta. Jag är gravid i vecka 32 och hade det fruktansvärt med illamående från vecka 9-18. Det var så himla jobbigt att kräkas varje dag.. men sen har jag en vän som låg inlagd på sjukhus i flera veckor pga av att hon kräktes för mycket och inte fick behålla något. Vill bara säga att du aldrig ska förminska ditt mående.
    Det är så kul att du är gravid och det är sedan jag fick veta att du är gravid som jag började följa din blogg, även om jag visste vem du var innan. ? följder även V efter att hon blev gravid. ? ha det bäst och GOD JUL!

  • Sandra skriver:

    Så tråkigt att du fick så jobbig start 🙁 känner igen mig mycket i det du skriver..
    Hade två jobbiga missfall innan vi fick vår dotter. Då kände jag ingen glädje eller trodde på det förens efter vecka 22-23 nån gång..
    och precis som du fick jag ett par riktigt jobbiga uvi:er. Och illamåendet kunde man ldrig föreställa sig att det skulle va så jobbigt. Hoppas att resten blir lik min graviditet för efter det mådde jag toppen och kunde träna till ett par dagar innan hon kom 🙂
    Jag önskar er all lycka med ert nya liv!
    Vår dotter är nio månader nu, det är sån galen kärlek!! Dka bli kul å följa dig och din systers resa!
    Kram Sandra

  • Karin skriver:

    Stort grattis till er!! Låter jättejobbigt faktiskt och din upplevelse är ju din egen. Försök att njut nu 🙂 Jag har två barn och det värsta under graviditeterna var allt kräkande, urinvägsinfektioner (fick till slut inte äta mer pencillin utan hade urinvägsinfektion de sista fyra månaderna) samt foglossning. Men på nåt vis, såhär i efterhand, så minns jag ändå graviditeterna som bra! Jag tränade, med vissa inskränkningar pga foglossningen, försökte vara så social som möjligt med vänner och familj, unnade mig manikyr och pedikyr, var på gravidmassage mm. Kan verkligen rekommendera gravidmassage lite längre fram. Det är UNDERBART. Stor kram och lycka till!

  • Sandra skriver:

    Ett stort grattis till er! Det finns ingenting i världen som kan jämföras med kärleken som man får för sitt barn!
    ❤️

  • Sandra skriver:

    Tack för att du vågar vara så ärlig och sårbar! <3. Väldigt fint av dig. Jag hade också blödningar mellan v 11-17, och där i v 11 misstänkte vi också missfall då det kom kraftiga blödningar under några timmar. Som tur var såg allt bra ut på ultraljudet och nu är jag i v 26 och känner rörelser flera gånger per dag, helt fantastiskt!! Ta hand om dig, du är värd all lycka!

  • J skriver:

    Stort grattis till graviditeten!!! Tack så mycket för att du delar med dig! Det gör att man inte känner sig lika ensam om att ha det såhär.

    Har kollat din blogg oftare nu sen du blev gravid eftersom jag var nyfiken på vad du haft för komplikationer i början. Jag började själv blöda i vecka 9 och när jag äntligen får göra ett ultraljud så är jag helt övertygad om att jag haft ett missfall eftersom jag hade så sjukt ont i magen. Men då säger barnmorskan att hon ser något som ser ut som ett ”foster” i vecka 4. Men hon såg även ”rester” från en ev tidigare graviditet.. jag får då vänta 1 vecka och komma tillbaka för ett nytt ultraljud för att kolla igen. Då ser hon att ”fostret” växt och nu baserat på storlek ser ut att vara i vecka 5. Nu har jag fått en ny tid efter nyår för att se om vi kan höra hjärtslag… så nervöst men vågar samtidigt inte hoppas på för mycket.. man försöker ju leta som en tok på nätet för att hitta svar men egentligen är det bara att vänta. Barnmorskan hade ingen riktig förklaring till hur jag isf nu är i vecka 5 och inte i vecka 9-10 som jag borde vara i enligt senaste mens och graviditetstest. Kanske en tidigare tvillinggraviditet eller att jag först fått missfall och därefter blivit gravid igen direkt…? Väldigt skönt att få läsa din story iaf och även andras<3 håller tummarna att det går bra för dig!

  • M skriver:

    Grattis till gravditeten! Fy vilken jobbig början du haft, men härligt att du nu kan glädjas. Har inte läst din blogg tidigare, men kommer följa dig framöver. Är själv i v.25 med mitt andra barn, så ska bli roligt att följa din gravidresa. Uppskattar att du är så ärlig och personlig. Lycka till!

  • Elin skriver:

    Gulliga, modiga du som berättar !! <3

  • Erika skriver:

    Först och främst: STORT GRATTIS!!! Så himla kul att du dessutom får dela denna resa med Vickan!
    Du är så himla vacker & jag vet att du kommer bli världens bästa mamma ❤️
    Så intressant (och jobbigt för dig!!) med denna start på graviditeten.. hur länge blödde du totalt och till vilken vecka?
    Jag vill nämligen snart också få barn (väntar bara på att min kille också är klar på det ?), men är dock jättenervös för att inte kunna bli gravid precis som du beskrev att du hade det tidigare.
    Är så himla kul att du delar med dig av din resa ❤️ Kram!

  • JOHANNA skriver:

    Sitter här med tårar i ögonen (man blir betydligt blödigare när man blivit förälder). Men vad fint att ni ska få bli föräldrar, så roligt, grattis! 🙂

  • Sara skriver:

    Åh vilken start! Det är så tacksamt att du delar med dig av din resa, både det bra och det dåliga. Då vet man lite mer vad man har att vänta sig när det är dags för en själv. Hoppas ni mår bra nu ❤️

  • Elin skriver:

    Först GRATTIS! ? Fy vilken fruktansvärd start på något så underbart. Det förtjänar ingen, det är tufft utan komplikationer att vara gravid och föda barn.
    Hoppas att den resterande delen av din graviditet blir betydligt mycket bättre! ????

  • Kim skriver:

    Stort grattis! Vilken resa ni gått igenom! Tycker inte du ska behöva förminska ditt dåvarande tillstånd och psykiska hälsa. Allt är olika jobbigt för alla och man måste få tycka det är precis så jobbigt som det är och man känner, om det så är en liten blödning eller som i ditt fall återkommande osv. Nu hoppas jag att du får njuta av din resterande graviditet och the best is yet to come, bebis!! Är också gravid , vecka 15 med en halvpucklig start men nu ska jag också njuta :)!

  • sara skriver:

    Hej! så massa grattis till din graviditet! blev så glad när jag läste. Jag är också gravid men fick också dåliga resultat på mitt KUB-test, och som vanligt letar man efter andra att känna igen sig i. Skulle du vilja berätta mer om ert test? Vi har också gått vidare med utökade tester och hoppas på det bästa. Man tänker ju när man är hyfsat ung (jag är 25) att man inte får dåligt på de där 🙁 Vore bara skönt att höra mer om hur ni upplevde situationen, om du vill berätta förstås! Hur som, så kul att få följa dig och din graviditet 🙂 Kram

  • Maria skriver:

    Tack för detta inlägg <3 Jag går igenom samma som du, blödningar och väntar på att se om fostret lever om 8 dagar. Varje sekund är smärtsam just nu och jag vet inte hur jag ska ta mig till nästa vecka. Känner igen mig så otroligt mycket i allt du skriver. Det gör bara så ont just nu, ont att existera. Kan inte fungera normalt och känner ingen glädje. Ditt inlägg ger mig lite hopp. Glad för din skull att det gick bra för Er.

    • Alexandra Bring skriver:

      ❤️❤️❤️❤️ önskar dig all lycka till!!

    • Maria skriver:

      Jag svarar på min tidigare kommentar, ifall någon läst Alexandras inlägg och min kommentar om blödningar. Alexandras inlägg var min ENDA tröst i flera veckor av blödningar när alla andra inlägg verkade handla om blödningar som slutade illa.

      Jag blödde kraftigt och konstant i över en månad, mellan vecka 4-9. Jag är nu i vecka 14 och allt ser helt normalt och bra ut och bebisen utvecklas perfekt! Så till alla er som är förtvivlade över era blödningar- det behöver INTE betyda att det är kört, långt ifrån! Men stå på er och be om ultraljud för att få kolla. Och googla inte mer. Läs inte på familjeliv. Det är sällan folk som det har gått bra för skriver och ni kommer bara må sämre. Önskar er alla lycka till och tack till dig Alexandra för detta inlägg, du anar inte hur mycket det betydde för mig när jag mådde som sämst. Kram!

  • Frida skriver:

    Hej… Går igenom samma sak som du gjorde. Väntar på att få göra UL nu i veckan.
    Kom det nånsin blodklumpar under tiden du blödde?
    Jag vet att det antagligen är kört men så fick jag upp ditt gamla inlägg på Google….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LATEST FROM BRING SPORTSWEAR