Hur mycket jag än försökt har jag inte riktigt känt mig genuint glad. Jag har känt mig mer och mer tömd för varje dag. Igår brast det. Pratade hela kvällen med min kille. Ni vet när man kämpat för att vara positiv och hålla masken och sen frågar någon ”hur mår du?”. Det var inte riktigt så, min kille läser av mig väldigt bra men jag har verkligen försökt hålla humöret uppe men jag kände bara att nej, jag orkar fan inte mer. Sömnbristen, den inre stressen över allt som ligger på hög, att stå utan hem och alla grejer är där man inte är blev bara för mycket. Jag trodde att jag skulle komma tillbaka med ny energi och kraft efter umeå, istället kände jag mig ännu mer orkeslös, nere och tömd. Jag är en väldigt glad och positiv person, och när jag knappt orkar svara på ett sms känner jag inte igen mig och det känns inte bra.
Nu är vi på min killes mammas landställe och jag ska försöka bara vara och må med min familj (min och min syrras). Och äntligen få umgås med min kille. Efter att vi knappt hängt på 3 månader känns det så skönt att vara återförenade som familj. Han har varit så otroligt grym den här perioden och jag kommer alltid kolla tillbaka på allt vi gjort och hur stolt jag är att vi klarade det, tillsammans som ett team. Det var väldigt skönt att ”lyfta locket” igår även fast det är jobbigt att erkänna för sig själv att man inte är någon supermänniska som klarar allt.
Om 1-2 veckor får vi priset för vårt slit, vår lägenhet. Efter det här ska vi ta en gemensam semester hela familjen. Min fina familj <3